Natura 2000 – indelning i habitat

EU´s övergripande sätt att dela in naturen motsvarar flera av tidigare nämnda indelningnivåer och vissa är kollektiva d.v.s. summerar flera skogs- eller vegetationstyper. Eftersom skötseln av reservatet framledes delvis kommer att vara bunden till habitat- och artdirektivet så kan det vara bra att lära känna dessa naturtyper.
Nedan definieras ett antal av de viktigaste naturtyperna i Vindelfjällen. Texterna är till stora delar hämtade ur “SVENSKA NATURTYPER i det europeiska nätverket Natura 2000” utgiven av Naturvårdsverkets förlag 1997.

 

Permanenta glaciärer
Definition: Glaciärer återfinns i högfjällsområdet, där nederbörden är högre än avdunstningen och avrinningen är låg. Nederbördsöverskott ackumulerar is och snömassor som bygger upp glaciärerna. Glaciärerna har en specialiserad insektsfauna.

 

Alpina vattendrag med örtrik strandvegetation
Definition: Alpina och subalpina vattendrag med örtrik strandvegetation. Fjällväxter etablerar sig längs stränderna.

 

Naturliga större vattendrag av fennoskandisk typ
Definition: Mer eller mindre naturliga älvar och åar, eller delar av systemen, med relativt näringsfattigt och klart vatten. Under våren uppträder ofta högvattensstånd.

 

Alpina och subalpina silikatgräsmarker
Definition: Silikatgräsmarker i fjällen samt i höglänta områden med en artfattig vegetation av klynnetåg, styvstarr, mossor och lavar. Typen utbildas vanligen på torra, vindexponerade ytor i områden med kalkfattig berggrund. Vegetationen är vanligen påverkad av långvarigt renbete.

 

Alpina och subalpina kalkgräsmarker
Definition: Kalkrika gräsmarker i fjällen och fjällnära områden med gräs och lågörter. Floran är mycket artrik, ibland med inslag av exklusiva fjällväxter. Vissa typer är sedan länge påverkade av renbete. Karaktärsarter: Fjällgröe, polargröe, ormrot, fjällsippa, fjällgentiana. På Artfjällets södra delar växer exempelvis brudkulla i denna naturtyp.

 

Fjällhedar och boreala hedar
Definition: Fjällhedar och Boreala hedar med dvärgvuxen och krypande busk- och risvegetation. Den kan utvecklas på såväl kalkfattiga som basiska marker. Karaktärsarter. En, Krypljung, mossljung, ripbär, nordkråkbär och dvärgvide.

 

Subarktiska videbuskmarker
Definition: Videbuskmarker i fjällen och subarktiska områden. De uppträder ofta kring bäckar, där de kan breda ut sig över stora arealer. Videbuskmarker kan vara svårgenomträngliga och saknar då undervegetation, ibland glesare och då med en vegetation av gräs och örter. Karaktärsarter: Lappvide, ullvide, ripvide och tuvtåtel.

 

Höglänta slåtterängar
Definition: Artrika, höglänta slåtterängar på torra till friska marker, främst i fjällnära och andra höglänta områden. Ibland finns vegetation med inslag av fjällväxter. Karaktärsarter: Ormrot, skogsnäva, rödblära och vårbrodd.

 

Palsmyrar
Definition: Myrkomplex i de norra Boreala, alpina och subarktiska regionerna där klimatet är svagt kontinentalt och där årsmedeltemperaturen är under -1°C. Palsarna är små kullar av torv med frusen kärna och de är vanligtvis 2-4 meter höga.

 

Nordisk fjällbjörkskog
Definition: Skog med dominerande fjällbjörk i den subalpina zonen. Fjällbjörken är här konkurrenskraftig p.g.a. Djupa snöförhållanden och sen snösmältning. Olika vegetationstyper uppträder beroende på jordmån och exponering. De fattigaste typerna är rika på lavar och ris, de rikaste domineras av högörter.

 

Västlig taiga
Definition: Naturliga, gamla, Boreala och hemiboriala skogar samt yngre successioner som utvecklats naturligt eller efter brand. Exempel på undergrupper är naturlig, gammal gran- och tallskog och brandfält. Karaktärsarter är t.ex. Tall, gran, björk, asp, lingon, ljung och blåbär.