Vipa, pipare, spovar och beckasiner

 

Samtliga foto: Jörgen Wiklund

 

Större strandpipare – Charadrius hiaticula

19 cm. Den större strandpiparen påträffas på hedar i lavregionen samt vid sandiga sjöstränder. En knubbig vadare som rinner fram över marken med snabba steg. Vingbandet syns tydligt i flykten. När strandpiparen har ungar spelar de vuxna skadade för locka iväg människor eller andra faror. Ses under juni-augusti.

 

 

Fjällpipare – Eudromias morinellus

24 cm. Fjällpiparen är känd som fjällets oräddaste fågel. Liksom hos den smalnäbbade simsnäppan är könsrollerna delvis ombytta. Honan är vackert färgad, och spelar samt slåss om hannarna. Hanen ruvar ensam äggen sedan honan dragit tillbaka till Nordafrikas sanddyner.
Ses under juni-augusti.

 

 

 

 
Ljungpipare – Pluvialis apricaria

L 25-28. Ljungpiparen är en karaktärsfågel på kalfjällets hed- och myrmarker, även om kravet på stora revir gör att antalet häckande par sällan överskrider 3 par/km2. I en våtmark som Marsivagge väljer ljungpiparen de lite torrare moränbackarna. Lätet är ett välbekant melankoliskt, något fallande, visslande. Under flyttning ses den tillsammans med fjällpipare och brushanar.
Ses under juni-augusti.

 

 

 

Tofsvipa – Vanellus vanellus

L 28-31. Tofsvipan är en omisskännlig, och duvstor vadare, med en karakteristiskt akrobatisk spelflykt kastar sig hit och dit under spelflykten. Lätet låter lite som en knastrig vienyl-skiva. Tofsvipan ses oftast knuten till jordbruksmark men en och annan finns också vid strandängar i fjälltrakterna. Jämfört med de inventeringar som gjordes i Tärnasjöområdet på 1950-talet verkar tofsvipan att öka. Ses under maj-juli.

 

 

 

Myrspov – Limosa lapponica

L 33-41. Med sitt röda bröst är åtminstone den vuxna hannens sommardräkt typisk. Häckande myrspov i Sverige är mycket sällsynt. Den förekommer regelbundet i endast tre kända områden: Tavvavuoma, Sjaunja och Vindelfjällen. Från Marsivagge fågelskyddsområde är den rapporterad flera gånger. Ses mycket sällsynt.

 

 

 

Småspov – Numenius phaeopus

Småspoven är den enda stora vadaren i fjällen med bågformigt neråtböjd näbb. I Vindelfjällen håller den till på fuktiga fjällhedar eller torrare myrar nära trädgränsen. Har goda röstresurser och låter i spelet höra en svåröverträffad utdragen och svirrande drill: byrrrrrrrrrrrrrrrrr. Typisk under försommarens spel exempelvis vid backmyrararna i Bånjuonåivvies sluttningar nära Ånkadalen. Ses under juni-juli.

 

 

 

 

Morkulla Scolopax rusticola

L 33-38. En ganska rundmagad, duvstor vadare. Under spelflykt drar den med snett nedåtriktad näbb. Morkullan trivs i gränslandet mellan öppen mark och skog. I skogsmarkerna i Juktådalen eller Kirjesålandet lär den trivas. Spellätet är klassiskt med knorranden följt av och avslutande psispp. Ses maj-juli.

 

 

 

 

 

Dubbelbeckasin Gallinago media

L 26-30. Dubbelbeckasinen är en grovbröstad, loj version av enkelbeckasinen. Vid uppflog har dubbelbeckasinen nästan alltid har en rak flygbana och lugna vingslag. Dubbelbeckasinen var tidigare en ganska vanlig häckfågel även i södra Sveriges madmarker. Idag häckar den enbart i Norrland. Kring och i Vindelfjällen spelar den i mitten av juni i deltaområden och myrmarker.: Hemavans delta är en klassisk lokal liksom Marsivagge nära Ammarnäs. En av anledningarna till att Marsivagge avsattes som fågelskyddsområde var just förekomsten av häckande dubbelbeckasin. 1997 inventerades fågellivet i Marsivagge och man konstaterade 6-8 spelande hannar. Ses/hörs från mitten av juni-juli.

 

 

 

Enkelbeckasin – Gallinago gallinago

L 23-28. Enkelbeckasinen är en mycket vanlig häckfågel i Vindelfjällens kärr och myrmarker. Näbben är lång i förhållande till kroppen. Skrämmer du en enkelbeckasin flyger den upp med en typisk sicksackande nervös flykt. Spelet är också karakteristiskt: ett brummande eller gnäggande huhuhuhuhuhuhu. Ses i maj-juli.