Ängsbruket

Nils Johansson Grundström i Ammarnäs var hela sitt liv ängsbrukare och boskapskötare. På skinnskodda byxknän högg och slet han bort rötter och grenar från videlunden nära Gautsträskstranden, långt in på höstkvällarna. Arbetet skedde i skenet av det brinnande röjningsriset.

 

Ängsbrukarnas mödosamma slit i och omkring Vindelfjällen var av en sådan omfattning att vi idag inte kan föreställa oss detta. Naturliga ängar och raningsmarker, myrar och utmarksbeten var förutsättningen för nybyggarens överlevnad i västerbottens inland- och fjälltrakter. I Hemavans- och Ammarnäs delta, Marisvagge, Rödingnäset, Aitenjas och Örnbo kan man fortfarande tydligt se spåren efter ängsbruket. Ammarnäs delta ingår numera i ett restaureringsprojekt – Vindelälvens naturbete.

 

Förutsättningarna för att nyttja naturfodermarker var bra i fjälltrakterna. Deltaområden, raningar, myrar och våtmarker samt stora vidder av utmarker för betesdrift väntande den koloniserade bonden från skogslandet eller för lappen som givit upp nomadiserandet.
I denna hemsidas referenslista kan du hitta böcker och artiklar som ger dig mer information om ängsbruket.

 

Nedan listas ett antal begrepp som ger dig en kort introduktion i ängsbruket:

 

Delta – Flackt landområde som byggts upp i ett vattendrags mynningsområde av sediment som vattnet fört med sig.

 

Fodermark – En mark som används för att producera foder åt kreaturen. Den kan vara antingen naturfodermark eller kulturfodermark (åker).

 

Härvpinne – ämne till räfspinne, räfsan är en kratta som användes i slåtter. Härvpinnar gjordes i denna trakt av rönnpinnar

 

Taga lövet – Den tid på sommaren, kring 10 juli i Ammarnäs, då man tog björklövskvistar till djurfoder. I fjälltrakterna tog man björk. I södra sverige togs även andra trädslag som ask och lönn. Ca 3500 björkkärvar räckte till 20 får och 20 lamm.

 

Utmark – Utanför inägorna låg utmarken som användes gemensamt för bete och slåtter.

 

Fritt skogsbete – Den ännu utnyttjade rättigheten att låta kreaturen beta fritt på skogen. Fortfarande förekommande i fjälltrakterna

 

Ängsbevattning – Att på konstgjord väg bevattna ängsmarken. Man tillförde med olika metoder; dämning, översilning etc vatten till ängen. Vattenledning kallades översilningen av ängar. Idag kallans fortfarande vissa myrar ”vattenledningsmyren”.

 

Geta – valla. Barnen var getare och gick till skogen med kor, ungnöt och får. Man getade även renar.

 

Myggröken – Den platsen där getaren vilade korna, tände man en eld så att röken blåste mot korna så att de kunde idissla i ro från mygg, broms och andra flygfän.

 

Bråna – del av skog där det hade man anlagt skogsbrand. Syns fortfarande på många platser i exempelvis Kirjesålandet – Brånaberg. I ängsbrukets tid gav brånan bete eller slåtter ett antal år efter branden.