Norgeresorna

Texten nedan är sammanställd av en studiecirkel i Ammarnäs historia, 2006 och inskickad till denna hemsida av Sylvia Berg, barnbarn till Josef Berglund.

Nybyggarna i fjälltrakterna levde mest på det jordbruk, fiske och jakt gav. En del varor måste dock köpas. Salt var det viktigaste men även varor som  mjöl, kaffe och tobak var eftertraktansvärt. En del affärsresor gick till Lycksele men dit var det cirka 24 mil. 1854 hade Lars A Meyer startat handelshus i Mo i Norge. Dit var det ”bara” 15 mil, till stor del över kalfjäll.

År 1875 for Josef Gustafsson första gången till Norge i sällskap med sin far och bror för att köpa utsäde.  Han slog sig sedan på ripjakt. När han hade hundra ripor lastade han dem på en kälke och drog över till Norge.

I början reste han oftast till Lycksele och sålde riporna på marknaderna där, samt bytte till sig varor som han sedan i sin tur sålde till andra. Men han började alltmer förlägga sina affärsresor till Norge. Vid ett tillfälle lär Meyer ha sagt till honom att han borde byta namn och heta Berglund i stället. Så blev det och han antog efternamnet Berglund som också kom att bli släktnamnet. Om hösten när han gick till fots kunde han bära med sig 45 kilo den 16-17 mil långa vägen till Kraddsele där han då bodde. Mest var det tobak, lakrits och annat smått som han sedan sålde där hemma.

1893 fick Ammarnäsborna 800 kronor från Länsstyrelsen för att underlätta förbindelsen med Norge. För dessa pengar byggde de övernattningskojor och stall i Vittnjul och Dalovardo för tio man och tio hästar på vardera stället. Dessutom röjde och förbättrade de körvägen uppefter Vindelälven samt byggde fem körbroar över bäckar.
 
Vid Virvattnet byggde Meyer koja och stall. Eftersom färden gick i meterdjup snö var det tvunget att det var flera hästar i följet. En häst skulle aldrig ha orkat att ensam dra de tunga lassen. Hästarna hade trugor på fötterna och det gällde att få dem att sitta bra. Åkdonen var långslädar med påbyggda karmar. Meyer köpte allt som fraktades dit. Det var vilt, smör, skinn, tjära och mycket annat. Under uppehållet i Mo fick körarna fritt uppehälle i Meyergården. Vid denna tid hade Josef Berglund utvidgat sin handel så att de flesta foror körde varor åt honom. Vid Mikaelitiden brukade han gå över till Mo och göra upp kommande vinters affärer.

En son till gamle Meyer, Carsten Meyer, skriver:
”Vad dessa människor, för att inte tala om deras hästar, slet för att skaffa sig de enklaste förnödenheter, det var rent otänkbart. Mest minns man Josef Berglund, en kraftig, stor och stark karl med saftig humor och bullrande röst, som i många år var förare och lots för Sorselebönderna. ”

Även David Forsvall, Arvid Strömgren och pälsjägaren Nils Johansson var forbönder man gärna minns. Arvid Strömgren var nog den siste Sorselebonden som kom över.
Om Meyer låtit köra upp varorna på förhand till Krokstrand kunde Ammarnäsborna vid gott före göra turen på sex dagar. Men om de färdades ända ner till Mo kunde det ta 8-10 dagar innan de var hemma igen. Vid dåligt före tog det betydligt längre tid.

Om någon hade det besvärligt och inte hade pengar eller bytesvaror men var känd som rejäl och arbetsam, fick han ofta kredit till nästa vinter.
En bonde, som genom sjukdom eller andra olyckor inte hade något att betala med, tillfrågades av Meyer vad han hade att komma med. Bonden svarade att han hade ingenting annat än sin förtröstan på Gud och på Meyer i Mo. Han fick de varor han var i trängande behov av. Svenskarna blev alltid väl behandlade och hade stor aktning för Meyer. När de svenska forbönderna kom var det firmans mest betrodda funktionärer som tog emot dem.

 Carsten Meyer talade en gång i norsk radio om gränshandeln och sade bl.a:

”Då min far som grundlade firman L A Meyer kom hit till Mo 1860, såg han strax betydelsen av samhandel och varubyte med de svenska fjällbönderna.
Efterhand som han lärde känna det nöjsamma folket på andra sidan gränsen, kom han att omfatta de svenska fjällbönderna med respekt och sympati. Inga vägar, inga förbindelser med det övriga Sverige. lättade dessa folks levnadsförhållanden. De som skulle klara sig under slika villkor i ödemarken måste vara stålsatt folk av ett särpräglat slag. Nöjsamma,  fordringslösa  och arbetsamma. Även om andra tider och andra förhållanden har satt stopp för gränshandeln hoppas jag att den ömsesidiga förståelse och sympati den förde med sig, alltid må prägla förbindelserna över kölen. Vi har lärt känna varandra och jag hoppas kommande generationer värdesätter och vidmakthåller den vänskap som byggts upp under särpräglad tid.
Jag minns dessa människor och vill uttala min djupaste beundran för dem. Trots slit och strävan uppfattade jag dem som människor vars livsmod och goda humör förtalte om en inställning till det dagliga livet som inte bara gav plats för det eviga slitet, utan även för lyckan att kunna arbeta för sig och de sina. Det svenska gränsfolket är värt att ära för den insats som blev gjord. Denna insats är i verkligheten grunden till den framgång både kulturellt och ekonomiskt som dessa fjälltrakter i vår tid nått fram till”.